När jag var 18 år fick jag diagnosen ADD. Då hade jag gått alla mina år i skolan och undrat vad det var som gjorde att jag inte var som alla andra. Jag hade under min tonår inte varit som alla andra, jag kände mig annorlunda.
Jag var tvungen att ha mina saker på rätt ställe, på det sättet som kändes rätt för mig hur rörigt det än såg ut för andra. Det var alltid något som for runt i mitt huvud och den ena tanken ledde till en annan. Jag glömde alltid bort viktiga saker som papper son skulle med tillbaka till skolan. Nycklar, telefon och andra viktiga saker slarvade jag alltid bort. Jag var aggressiv och våldsam emot de som var mig närmast, slogs och skrek. Det blev så extremt vid ett tillfälle att jag knivhotade en kille för att han dumpade mig. Det är dock det värsta som hänt.
När jag fick min diagnos våren 2011 var det en lättnad och allt föll på plats, det blev glasklart varför jag var så speciell. Självklart försvann inte alla problem eller svårigheter, men det blev helt okej att jag hade dom.
Än idag glömmer jag saker och tappar bort allt möjligt. Jag kan även blir förbannad, men inte mer än att jag skriker och skäller.
Jag började med Concerta och det var början på ett helt nytt liv. Min vardag blev mycket lättare även om det inte löste allt. Jag hittar dagligen saker som förenklar min vardag och gör livet lättare att leva.
Men det finns mycket mer till diagnosen ADD än svårigheter och problem.
Jag har en kreativitet utan dess like. Att fotografera och skriva är mitt sätt att få ut mig det jobbiga och kunna få ordning på alla mina tankar. Dessutom är mina känslor något som inte existerar i ord, det är knappt att dom får plats inuti mig. Det finns en underbar text som förklarar det jätte bra.
Sedan hittade jag för några dagar sedan en video som verkligen förklarar hur jobbigt det är för mig som har ADD. Så det är inte bara frustrerande för er som är nära mig, det är tusen gånger värre för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar